Anders Bengtsson

  Notater:

Anders 10-08-1718 døbt 17-08-1718 i Ysane
Katekismilängder : 1737 Anders Bengtsson Ysane 2dra Roten Bengt Anderssons son Anders Bengtsson

Tænkteligt Work to do

far Bengt Andersson gift d. 20-11-1715 mor Kerstina Nilsdotter(Bådzmansenka. i Ysane. Første gang gift d. 12-04-1713 med Jon Nilsson Lax.
Dopvittnen Gudm: Pehr Nilsons hust: Else Anders dott: i Ysane. Faddrarna. Heming Carlss. ock Isaac Jönss. Ibm: Övrigt född Söndag: d: 10


Katekismilängder i 1718 Ysane no. 2 og i1 1726 i no 13 samt i 1737 i Ysane 2dra Roten


Mulige søskende alle i Ysane.


1. Hanna 30 Jun 1716 † 06-07-1717 dödde Lögerdagz afton d: 6 Julii
Dopvittnen Gudmor. Hendrick Svensons hust: Bengta i Postgården, Faddr: Sven Larson och Pehr Nilson i Ysana.
Övrigt född Lögerdag: d: 30

2. Anders 10 Aug 1718 Selv
Dopvittnen Gudm: Pehr Nilsons hust: Else Anders dott: i Ysane. Faddrarna. Heming Carlss. ock Isaac Jönss. Ibm:
Övrigt född Söndag: d: 10


3. John 31 Aug 1720
Dopvittnen Gudm: Lars Svensons hust: Hanna i Postgården. Faddr: Sven Larss. Hemming Carlss. ock Pehr Nilss. i Ysane.
Övrigt född Onsdag: d: 31


4. Tufve 01 Jun 1722
Dopvittnen Gudm: Enck: Hanna i Postgården. Faddr: Pehr Nilss. Erick Nilss. ock Isac Jönss. i Ysane.
Övrigt född Fredag: d: 1

5. Ola 11 Nov 1724
Dopvittnen Gudm: Hemming Carlsons hust: Truun af Ysane. Faddr: Pehr Nilss. Erick Nilss. ock Sven Nilss. Ibm
Övrigt föd Onsdag: d: 11

6. Hanna 28 Dec 1726 † 31-12-1726 Bengt Andersons hemmadöpta dott:, som dödde Lögerd: d: 31 Xbr:
Dopvittnen Gudm: Pehr Giöngz hust: Else i Ysane. Faddr: Sven Nilss. ock Hemming Carlss. Ibm:
Övrigt föd Onsdag: d: 28 Xbr:. hemmadöpt

7. Sven 20 Jan 1728
Dopvittnen Gudm: Niclas Johnsons hust: Hanna i Ysane. Faddrar: Pehr Nilss. Giöng Ibm: ock Sven Nilss. i Postgården.
Övrigt föd Lögerd: d: 20

8. Hans 22 May 1731
Dopvittnen Gudm: Sven Nilsons Hust: Hanna i Postgården, Faddr: Hemming Carlss. ock Johan Jepss. i Ysane.
Övrigt föd Fredag: d: 28

† ifølge Bengtas søster Elna og hendes mand Nils Johansson og deres barn Nilla´s barnedåb den 17-02-1747 i Norje
er Anders død.

Dopvittnen gudm. Enckan Bengta Hennicksdotter i Ysanne, witn. Swen Larson i Norje, Per Hennikson i Ysanne et. Övrigt föddes kl. 12. f. m,

Anders blev gift med Bengta Henrichsdotter, datter af Henrich Sörensson og Botil Escilsdotter. (Bengta Henrichsdotter blev født i 1713 i Ysana, Blekinge, Sverige, døbt den 29 Sep. 1713 i Ÿsane kyrka, Blekinge, Sverige, døde i 1777 i Ysana, Blekinge, Sverige og blev begravet den 29 Sep. 1777 i Ÿsane kyrka, Blekinge, Sverige.)

  Begivenheder i deres ægteskab:

• En samtids historie, 1698.
Mord i Pukavik ifrå http://www.swe-gen.se/


Källa; Lister härads dombok

Nedanstående utdrag ur Listers dombok 1698 från Göta hovrätt, volym E VII AAAI:8, samt ordinarie dombok 1699.


1698-09-27

Kronans befallningsman Peter Wirell angiver huru såsom det i uppenbart rop och rykte uti hela provinsen står att tvenne människor skulle vid Pukavik vara mördade, och den ena döda kroppen skulle vara igenfunnen och nedgrävd uti Pukaviks vång. I lika måtta det varit en ryktbart att för tvenne år sedan skulle ett kvinnfolk ha varit mördad därsammastädes och i sjön kastat.

Inkallas alltså Per Jönsson i Pukavik, som där inte bott länge, än ifrån senaste fardag, vilken berättar att hans dräng Jöns Persson skulle köra hö den 13 augusti ur vången som ligger väster om landsvägen, då gick han och plockade hallon och i det han kommer när in till en sammankastad rishög fick han se att jorden var uppriven och vid närmare efterseende blev han varse huvud och arm och en död människa som där var nedgrävd, vilket han gav sin husbonde tillkänna, vilken strax sände bud efter nämndemannen Per Larsson i Sandbäck, vilken kom dit bittida morgonen där efter

berättar Per Larsson nu att han vid ditkomsten följde med Per Jönsson till det rummet som den döda kroppen låg nedgrävd i jorden som med ris överhöljts, samma ris tog han av och såg att det var en människokropp, därifrån red han till herr befallningsmannen och berättade om det som han hade sett.

Några dagar därefter fick Per Larsson skriftlig befallning från befallningsmannen att han skulle låta gräva upp liket och se om det var en mansperson eller en kvinnsperson.

Per tillsammans med nämndemannen Per Esbjörnsson i Ysane tog först bort riset, vilket låg överst, och sedan något gammalt hö och brädor och sist någon ved med runda stenar som låg på den döda kroppen, befanns det varit en mansperson, helt naken, har fått det dödande slaget back i nacken.

Han har varit en stor och frodig man, haft brunt hår, något långt. År också funnet att tre björkrisbuskar är huggna och lagda över kroppen, vilka var skurna med kniv mellan valborgs tid och Sankt Johannes tid innevarande år. Är också ett litet rönnträd halvt avhugget. Kroppen är nästan hel, förutom huvudet och vänstra armen som är något uppäten av djur. Befallningsmannen begär att tingsrätten skall denna sak noga examinera alla dem som hemma är i Pukavik och särskilt Nils Persson i Björkenäs, med flera grannar på hans ägor. Den döda kroppen finnes vara å vägen dragen.


Inkallas allra först nämndemannen i Björkenäs Per Svensson som uppsteg för rätten och vittnade att Jöns Håkansson i Pukavik, som är yr och huvudsvag, har sagt; Gud bättra mig arma dräng för två ljus som jag har släckt och som jag inte kan tända igen, jag har slagit ihjäl två människor.


Jöns Håkansson inkommer och tillstår att han har talat i stor huvudsvaghet, han kan inte minnas dessa ord. Han har aldrig oförrättat någon människa. Vet inte vem som har varit vållande till denna mordiska gärning. Och ber att det inte må räknas honom till någon last.


Hustru Sissela Jönsdotter i Björkenäs inkallas och vittnar att 1697 om sommaren hade Jöns Håkansson i sin yrhet sagt; Gud bättra mig arma man för tvenne liv jag har förrått och släckt det ljus som aldrig kan tändas. Hustru Anna Hansdotter i Björkenäs som var tillstädes samma gång som hustru Sissela, vittnar lika som Sissela. Pigan Kerstin Eskilsdotter i Björkenäs vittnar också lika.


Nils Persson i Björkenäs inkallas och blev tillfrågad om han visste något om de mördade människorna, vilka återfanns på hans ägor? Nils nekar.


Håkan Jönsson i Fjälkinge gatuhus inkallas, vilken berättar att nästkommande Mårtens mäss för två år sedan, då han med en piga, som nu tjänar hos tullnären i Malmö, vars namn han inte vet, men pigans moder bor i Åhus, Ingrid vid namn, reste ifrån Karlshamn och kom klockan 5 om aftonen till Nils Persson i Björkenäs, begärde att få låna hus över natten, vilket de fick, han låg i högsätet och pigan låg i gavelbänken, vid midnatt sa Nils, som låg i sängen med sin hustru, att man borde sätta yxan i karlen och skicka bort honom på en häst ut i marken, jag gör väl vad jag vill i min stuga.

Nils gick sedan ut och kom in igen. Den främmande mannen klädde på sig och ville gå ut, när han kom till dörren blev Nils honom varse och frågade vart han skulle gå. Svarade att han ville se om sin häst, då började Nils banna honom och lovade honom ont eftersom hans häst hade ätit upp hans korn. Håkan Jönsson ville då komma in, i detsamma kommer Nils ut efter honom och de sakta börjar träta om kornet.

Håkan löpte barbent till Norje som är en halv mil, till Lars Olofsson, där han låg om natten. Om morgon lejde Håkan Lars med sig till Björkenäs och gav honom 4 öre silvermynt för omaket, och för att han lånade honom strumpor. Då de kom till Björkenäs tog han ut sina saker och betalade.



Nils Persson vidgår; 1). Att denna karl med piga var hos honom om natten vid denna tid. 2). Tillstår att han har löpt ut om morgonen. 3). Att han har sålt foder till hästen. 4). Att han har sagt att hans hästar har ätit av hans korn. 5). Att Lars och Håkan kom dit om morgonen i dagningen, men i övrigt nekar han.



Lars Olofsson i Norje inkallas, som vittnar efter avlagd ed att Håkan Jönsson kom hem till honom för två år sedan, vid midnatt. Håkan var barbent och kippe skodd. Hade en skinnpäls på sig och ett par byxor.

Håkan påstod att Nils ville sätta yxan i honom, lägga honom på hästen och skicka ut honom i skogen. Också sagt att det skulle vara en sket karl som inte gjorde vad han ville i sin egen stuga.

När Nils hade gått ut drog Håkan på sig kläder och löpte iväg till Norje. När de kom till Björkenäs sade Håkan till pigan att han löpte om natten till Norje, och Nils sade att Håkan löpt varulv.



Flickan Elin Jönsdotter om sina 15 eller 16 år som var hemma hos sin fader Jöns Karlsson i Målen i Gammalstorps socken och nu tjänar i Ynde inkallas och berättar att nu något över två år sedan då hon skulle gå till Lörby och när hon kom till Björkenäs på östra vägen fick hon se blod på vägen och inom gärdesgården och i hagen låg en människa död, blodig över ansiktet, hon löpte förfärad sin kos och i det hon kom ett litet stycke där ifrån kom en karl ridandes efter henne som frågade om hon hade sett något, hon svarade nej, sedan red han förbi och kom igen och red åter henne förbi tillbaka men inte då talade med henne.

Karlen var helt gammal, hade lite skägg, spetsigt, rödgult och svartbläsad häst. Tillfrågades Elin Jönsdotter om hon inte visste eller kände den mannen som red henne förbi? Hon svarade nej.

Nils Persson påropades, när Elin nu såg honom sa hon att det är samma man som red förbi henne på den svartbläsade hästen. Nils Persson blev bestört av denna bekännelse. Nils svarar efter lång tystnad att inte ägde någon svartbläsad häst vid den tiden, vilket han vill bevisa med vittnen.

Ytterligare tillfrågades Elin Jönsdotter var han andra gången tog vägen då de möttes? Svarade att sedan han ridit henne förbi såg hon att han red till gärdesgården, satt på hästen och såg över densamma uppå det stället där den döda kroppen låg. Trädde över där blodet syntes på landsvägen, men sedan red han sin väg åt öster och hon av häpenhet åt söder.



Brita Andersdotter i Augerum inkom och berättade att då hon bodde i Pukaviks båtsmansstuga nu för två år sedan, sade Håkans son i Pukavik till henne; Har du sett någon eka? Och när hon tillsporde honom varför han frågar henne därefter, sade han för att ekan är mycket blodig.


Kronans lots Jeppe Jonsson i Björkenäs, som är svåger med Nils Persson ibm, inkallas och vittnar att strax efter det spargamentet var uppkommet att ett kvinnfolk var mördad i Pukavik ville han ta Håkans båt och ro ut med, fick då se att det var tjockt med blod mellan borden, då fruktade han att ta den båten och därför lämnade han den kvar och tog sin egen båt.


Anders Nilsson i Mörrum inkom som vittnade att han kom nu över två år sedan gåendes på vägen och förbi Pukavik, då såg han mitt för milstenen, öster om vägen, så mycket blod som kunde vara ett stop uthällt. Såg också att blod låg bort åt marken såsom de asat en död blodig kropp, såg också att gärdesgården också var blodig.



Trued Nilsson i Norje inkom som vittnade att då han kom gåendes på landsvägen, att öster om milstenen nere på vägen såg som om det runnit blod på vägen och såsom släpat över hagegärdesgården därefter syntes blodet såväl på marken som på gärdesgården, vidare vet han inte, antingen densamma var kommen av kreatur eller människor.

Säger också att han såg Profoss Lars, Famnars Jösse och Jöns Håkansson gå i beteshagen, dem såg han när de gick i hagen och när de kom därifrån och inga fler, de löpte fram och åter som glupande ulvar, fram och tillbaka och vore allenast en liten stund i hagen, gick samma väg fram och åter om en lögardag.


Båtsman Lars Nilsson Lustig i Pukavik inkallades som berättade att den tiden som det spergament uppkom som skulle en piga vara mördad vid Pukavik stod han tillika med Lars profoss och Jöns Håkansson och högg sönder ved söder om Pukaviks gård om morgonen klockan 8, då kom Nils Persson i Björkenäs hustru Brita Håkansdotter med en liten flicka gåendes söderut och efter en timmes förlopp kom de igen, då sade Nils hustru till honom och dem som stod och högg;

Vet ni var jag har varit? Svarade nej. Då sade hon jag har varit och sökt efter det kvinnfolk som sägs vara mördad här nere i hagen, sedan samlade sig Jeppe Håkansson hans hustru Ragnell och dess son Pelle, Jöns vägare och hans hustru Hanna, Lars profoss och Jöns Håkansson och gick på de trängsta rummen i södra beteshagen och sökte efter den förmenta mördade människan, som hustru Brita sagt för dem att vara mördad där om natten tillförende, men fann inga tecken efter någon människas kropp.


Lars Svensson profoss inkom och berättade lika som båtsman Lars Nilsson Lustig, och tillade att hustru Brita vid återkomsten sade; Jag var borta och måste hasta mig hem medan min man Nils är borta.


Förlovade båtsmannen Jöns Jönsson, som kallas Famnars Jösse, inkom och berättade att de vore tillsammans en hel hop folk som letade efter den mördade människan, säger sig gått ut omkring beteshagen men måste tillstå att han gick in i hagen, med mera och den som han sade vara med måste nu neka. Inga flickan i Tranemåla var med hustru Brita.


Åter inkallades Jöns Håkansson i Pukavik som berättade att hans syster hustru Brita vid igenkommandet sade att Nils hennes man var borta därför hastade hon sig hem, måste och tillstå att han själv torde vara den gången där, men sedermera vore de flera som efter herr befallningsmannens befallning sökte efter den mördade människan.


Nils Truedsson i Norje inkallas som berättar att han var en lögardag gåendes med sin fader Trued till Pukavik för att hugga ved, och när de kom mitt för milstenen fick de se blod på två eller tre ställen, så vitt som hattkullen, det syntes i daggen såsom en människa varit släpad ifrån vägen där blodet låg, över gärdesgården in i beteshagen, blodet syntes också på gärdesgårdsriset, klockan 8 kom tre stycken karlar ifrån Pukavik;

Nämligen Jöns Håkansson, Lars profoss och Famnars Jösse, som gick så fort de kunde, steg över gärdesgården på det stället som blodet var, som var en liten stund in i hagen och strax på samma ställe steg över tillbaka och gick samma väg tillbaka åt Pukavik, så fort de kunde. Mickel Truedsson vittnar lika som sin bror Nils.



Nils hustru Brita i Björkenäs berättar att drängen Hans Hansson, som har sitt tillhåll i Elleholm, men då tjänade i Björkenäs, var i våras två år sedan hos dess man Nils, då kom han hem om morgonen till Björkenäs och berättade sig ha hört i Skärpinge kvarn att där skulle finnas ett kvinnfolk dött eller mördad i Björkenäs hage, då hon klockan 7 tog med sig en liten flicka och löpte iväg för att vilja se om det liket kunde finnas där, men de fann inget,

vid hemkomsten talade hon med Lars profoss, Famnars Jösse och drängen Jöns Håkansson, som stod och högg ved, då sa hon att Hans Hansson sagt för henne att det var ett kvinnfolk mördat, funnet i Pukaviks beteshage, då strax löpte även de dit och sökte efter samma lik men varken hon eller de fann något, mycket mindre syntes något tecken efter någon mördad människa.


Jöns Ingvarsson i Brännelycke inkallades som efter trogen förmaning att bekänna sanningen berättade att sist i våren två år sedan då som det talet gick att ett kvinnfolk var mördat i Pukavik beteshage var han nere vid sjön att hugga ved, då kommer Gise Håkansson i Pukavik med en liten flicka som var hans syster roendes på sjön, dem han vid anländandet mötte, och då såg han att färskt blod låg i båten, frågade han vad för blod det var, därtill han svarade kan det vara själablod, sägande sig att han öste ut en hop blod före.


Måns Jönsson i Målen inkallades och berättar att Jöns Karlsson piga Elin kom hem efter att ha varit borta och fordrat in några penningar, sägande att hon i Pukaviks hage inom gärdesgården såg ett mördat kvinnfolk ligga helt blodig i ansiktet, låg mellan stenarna och var överkastad mossa och enris dock syntes huvudet som var sönderslaget och pärlbandet som hon hade om halsen den samma har varit i hjälslagen på landsvägen och sedan dragen in i beteshagen, där efter blodfören syntes, detta sade flickan då, för många den tiden, men nu begynner han det innrhålla och förändra det talet, vilja inget annat vidgå än vad som han tillförende berättat.



Drängen Per Persson i Sandbäck inkom för rätten och säger att hustru Kerstin Eriksdotter i Pukavik frågade honom en afton vem som skulle kännas vid den döda kroppen som ligger i vången, där på han svarade att det må Gud veta, där till hon sa att det må väl Nils Persson i Björkenäs kännas vid, dessa ord tillstår nu hustru Kerstin att ha sagt efter alla människors tal, särdeles Augerums-folket med flera.

Sedermera har hon även sagt till samma dräng en afton då hon mötte honom i skogen och detta efter sin boskap, nu får jag inte mina kor igen, så skall de kosta så mycket som beneradan här ligger i vången. Hustru Kerstin förklarar sig väl ha sagt de orden, men säger sig ha förstått därmed sina egna kor och inget annat.



Såsom ännu till sakens närmare upplysningsnamn giva äro flera vittnen, vilka nu vistas i Bräkne härad, ty kan intet rätten göra något förrän de blivit förhörda, därför blir saken för denna gång uppskjuten, emellertid blir Nils Persson i Björkenäs, Jöns Håkansson ibm, Lars profoss och Famnars Jösse i arrest.

Det åligger befallningsmannen och hans betjänter att all görlig upplysning i denna sak görs och att inkomma vid nästa sammankomst med de flera vittnen, kronans länsman med nämndemännen Per Larsson i Sandbäck och Per Andersson i Björkenäs befalldes av rätten att resa nu strax till Nils Persson i Björkenäs och i dess hus och båtsmansstuga noga efterse om där kunna finnas några mordiska gevär, lin- och ullkläder som skulle synas vara främmande, vilka igenkom och som hade med sig tre kulpåkar med spikar i änden, en bösspipa, krut, en stor tvåeggad kniv, några små gamla läderstycken och ett par stora skinnbyxor med tennknappar av det manér gjorda som brukligt är uppe i Småland, samma saker sätts i förvar till sakens slut.



Anno 1698 den 20 oktober hölls extra ordinarie ting i Norje. Närvarande; Kronans befallningsman Petter Wirell med samtliga häradsnämnd.

Företogs saken som angår mordet vid Pukavik och inkallades allra först Lars Svensson i Pukavik som förmanades att bekänna sanningen var han har bekommit de skinnbyxor som fanns i hans kista, vilka inte var gjorda här i landet, utan kunde nogsamt förmärkas att han dem inte hade rätt fångat.

Svarade att han fick dem i hästbyte utav en obekant man i Mörrums by men vet och känner honom inte, skjortan som han hade på sig har han lånat av sin syster.



Båtsman Lars Nilsson Lustig i Viken inkom och berättade att Lars hade en fin skjorta på sig, vilken han aldrig vare sig före eller sedan hade sett, utan när han kom ifrån tinget låg den uti hans skrin, men dagen därefter såg han inte till henne.

Tillfrågades Lars Nilsson om han vet var Lars Svensson hade fått de stora skinnbyxorna, vilka här i landet inte är gjorda? Svarar att för tio veckor sedan skulle han gå i sin förstuga då såg han att Lars stod bakom dörren och tog byxorna på sig, då frågade han var han dem bekommit, svarade sig dem hade lånat av Jeppe i Björkenäs.



Jeppe inkom och berättade att han aldrig fått några byxor av honom. Tillfrågades Lars vad han har att svara. Då han teg stilla där uppå han sig således förklarade att han själv satt tennknappar i byxorna, vid knäna, dock ingen annanstans, men när de besågs var det fyra stycken tennknappar. Ytterligare tillfrågades var han hade fått tennknapparna som satt i byxorna och några vid fickorna.



Nils hustru Berta (tidigare Brita) Håkansdotter inkom och berättade att den sista söndags afton kom han om aftonen till henne, då han skälvde och bävade, sägandes vet ni vad nu är det uppenbarat att den döding är funnen där nere i vången, fann fara uti hans hjärta som det uppenbarade om jag hade funnit därpå så hade jag aldrig sagt det, då Berta svarade, om det är nu uppenbarat, så önskar jag att Gud vill bestå hans hjärta att han den som skyldig är måtte komma till bekännelse, då vände han sig ifrån henne och slog sig för bröstet, sägandes kors i Jesu namn det är en stor synd, så vill jag inte be för min största ovän.

Då sade hustrun; Vad skulle det vara synd att be för den sannskyldiga, Gud låter den vara fri som är fri. Då svarade han och sa; Pina död jag torde väl på min part ge 20 daler att det aldrig hade blivit uppenbart, att vi så illa skola bli trodda här i gårdarna.


Jöns Håkansson inkom och bekände detsamma som dess syster Berta Håkansdotter.


Lars Svensson teg en stund och visste inte vad han skulle säga, äntligen verkade han till det tal som hustru Berta sagt, hade också påstått att vilja vrida skulden på honom för att de andra skall slippa, hustru Berta berättade att Lars Svenssons hustru Kerstin Eriksdotter berättat i båtsmansstugan för Inga Jonsdotter att hon skulle gå till Gungvala och be Lars syster Berta Svensdotter att hon skulle kännas vid skjortan.


Inga Jönsdotter vittnar att Lars Svenssons hustru Kerstin Eriksdotter var hos henne och sade att skola gå till Gungvala att ta en maka till den skjortan som Berta Svensdotter sytt åt Lars Svensson.


Den 21 inkom befallningsmannen och berättade att i år tjänade en dräng vid namn Sven hos honom (Nils Persson), vilken är bortkommen, som vid den tiden tjänade hos Nils Persson i Björkenäs och var där allenast i 5 á 6 veckor. Har en man ifrån Skåne varit där och frågat efter honom, lär hans anförvanter endera dagen söka Nils i Björkenäs att han måtte skaffa dem sin bror igen, helst som han är uti dess bröd bortkommen, har sina saker i Ysane, vilka där ännu ligger hos Bengt Nilsson.


Nils Persson i Björkenäs svarar att samma dräng var hos honom i några veckor men löpte sin kos i mars månad, han skyllde detsamma på sitt arbete att hugga enestakar intill Björkenäs vång på utmarken, helst efter han större lust där till hade än tröska på logen. Emellertid reste Nils till Karlshamn och då han hemkom och frågade efter sin dräng Sven, var han borta, fyra dagar därefter fann han yxan bland enestakarna. Nils intygar att drängen inte hade några saker hos honom. Drängen tog däremot en skinnpäls när han gick. Denna sak uppskjuts till dess att målsägarna gör efterfrågan efter drängen.

Till nästa ordinarie ting att befallningsmannen även måtte få tid och tillfälle noggrannare göra sig underrättad om några flera vittnen till sakens närmare upplysning kunna finnas, emellertid måste Nils Persson i Björkenäs och Lars Svensson profoss bli kvarhållna i konungens fängelse, men Jöns Jönsson och Jöns Håkansson blir utsläppta mot borgen.

  Ægteskabsnotater:

Der er en lagune i Ysane kirkebog for begravelseser i perioden ca. 1732-1754.