Ola Pehrsson

  Begivenheder i hans liv:

• Beskæftigelse: Torpare: Hosaby, Blekinge, Sverige.

• Dåb, 5 Jun. 1788, Mjällby Kyrka, Blekinge, Sverige.
Dopvittnen : Enkä Karna Pärs ibm. bar det, Faddr. Bonden Pär Pärsson ibm. Pig. Karna Pärs i Hosaby.

• Begravelse, 27 Jun. 1860, Mjällby Kyrka, Blekinge, Sverige.
Den avlidne ; Namn Ola Pehrsson Kön man Titel torpare Civilstånd änkling.

Ort Hosaby År: 72 Månad: Dag:

Ola blev gift med Anna Olasdotter, datter af N. N. og Berta Ericsdotter, den 29 Dec. 1811 i Mjällby Kyrka, Blekinge, Sverige. (Anna Olasdotter blev født den 14 Feb. 1787 i Hosaby, Blekinge, Sverige, døbt den 15 Feb. 1787 i Mjällby Kyrka, Blekinge, Sverige, døde i 1844 i Hosaby No 65, Blekinge, Sverige og blev begravet den 29 Mar. 1844 i Mjällby Kyrka, Blekinge, Sverige.)

  Begivenheder i deres ægteskab:

• Vielsesattest, 29 Dec. 1811, Mjällby Kyrka, Blekinge, Sverige. Forlovet d. 29 sep.
Brudgummen Namn Ola Pehrsson Titel bonde Ort Hosaby och Bruden Namn Anna Olasdotter Titel piga Ort Hosaby
Cautionister Ola Andersson i Hosaby Johannes Stenbärg ibm.

• husforhör, 1819, Hosaby, Blekinge, Sverige.
I no 65 ses
Ola Pehrson med fødelsdato
Hustru Anna Olasdotter med fødelsdato og flytter fra p. 178
Datteren Karna med fødelsdato
sønnen Pehr med fødelsdato
och
Dotter Pernilla med fødelsdato

• husforhör, 1826, Hosaby, Blekinge, Sverige.
i No 65 ses
Hm. Ola Pehrson och hustru Anna Olasdotter med fødelsdato
samt deres børn
dattor Karna adm 1827, son Pehr flyttet fra pag. 798 år 1810 til p. 398 år 1926 Adm 1830, dotter Bertha søn Ola samt dotter Hanna.
Yderligere er der oplysninger om hvor gamle de var i1826

• husforhör, 1845, Hosaby, Blekinge, Sverige.
No 65
Torpar och enka Ola Pehrson f. 5-6-1888
Hustru Anna Olasdotter f. 7-2-1887 mort. 22-3-1844
Dotter Berta f. 1-10-1821 Flyttet til J.P.
Son Ola f. 5-12-1829 Flyttat til page. 114 (overstreget)
Dotter Hanna f. 12-11-1828 bemr. Adm 1843
udover disse oplysninger er der også oplysning om læsefærdigheder , forklaring samt forhör - men jeg ved ikke hvad disse bogstaver og tal betyder

• En samtids historie, 1847, Norjö, Blekinge, Sverige.
Mon ikke det har været et samtale emne også dengang. ?

Mord på öppet hav 1847
Björn-Åke Pettersson


§ 410. Till Domhavande ankom den 23 sistlidne augusti en så lydande skrivelse; Sedan Medelstads häradsrätt, uppå åtal av kronolänsmannen Nelsson genom utslag den 6 december 1848 ansett häktade drängen Per Nilsson från Norje lagligen förvunnen, att hava natten emellan den 3 och 4 november nästförgånget år begått mord å skepparen Nils Månsson Westergren från Väby och härefter ej mindre tagit i besittning Westergrens farkost med däri varande kornlast,

den Per Nilsson med vetskap därom att kofferdiskepparen P Schwan i Ronneby därtill var ägare, försålt och förskingrat än även tillägnat sig, bland andra Westergrens tillhörigheter, ett till 10 rd banco uppskattat fickur, samt därför i förmågo 21 Kap § 1, 15 Kap § 5 och 42 Kap § 3 samma balk,

dömt Per Nilsson att i en bot genom halshuggning mista livet, varemot Kungl Hovrätten, vars prövning häradsrättens utslag blivit underställt, i utslag den 4 juli nästlidet år, väl funnit Per Nilsson vara med mer än halvt skäl besvärad om förövandet av de emot honom angivna brott, men i anseende till Per Nilssons enständiga nekande,

jämlikt 17 Kap § 32 Rättegångsbalken, lämnat saken åt framtiden, då den kunde uppenbar varda, under föreskrift likväl, att Per Nilsson skulle insättas i fängelse för att i enskilt rum förvaras, av vederbörande prästerskap förmanas till bekännelse av de emot honom åtalade brott, vilket Kungl Maj:t medelst nådigt utslag den 27 nästföljde augusti fastställt.

Så har Kungl Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i Riket, uti en den 20 dennes till Kungl Hovrätten ankommen skrivelse anmält, att Per Nilsson, på sätt bilagt protokoll utvisade, vid förhör inför Rådhusrätten i Stockholm den 29 i förra månaden bekännelse avgivit.

Och enär denna är av beskaffenhet att föranleda ny undersökning i målet, aktar Kungl Hovrätten skäligt visa detsamma åter till Häradsrätten, som har att målet ånyo upptaga och därmed vidare lagligen förfara.

Och har Kungl Hovrätten uti skrivelse denna dag anmodat Kungl Styrelsen över Fängelser och Arbetsinrättningar i Riket att till länshäktet i Karlskrona låta försända häktade Per Nilsson, för att på Domhavandes rekvisition inför Häradsrätten inställas.

De från Kungl Styrelsen över Fängelser och Arbetsinrättningar Kungl Hovrätten tillhandakomna handlingar i målet jämte ovan anmärkta förhörsprotokoll varda härhos bifogade. Kristianstad den 22 augusti 1850, på Kungl Hovrättens vägnar.

Utdrag ur protokollet hållet hos Stockholms Rådstugurätt den 29 juli 1850; Sedan från Överståthållareämbetet kansli den 23 innevarande månad till Rådstugurätten ankommit en så lydande utav Kungl Styrelsen över Fängelser och Arbetsinrättningar i Riket avlåtna skrivelse.

Som f. drängen Per Nilsson från Norje, vilken jämlikt Kungl Maj:ts nådiga utslag den 27 augusti nästlidet år, blivit insatt i enskilt rum å fängelset på Långholmen, för att förmanas till bekännelse av mot honom åtalat mord å skepparen Nils Månsson Westergren, numera inför direktören och predikanten vid fängelset en dylik bekännelse avlagt, får Kungl Styrelsen över Fängelser och Arbetsinrättningar i Riket

med bifogande bemälte tjänstemäns anmälan om bekännelse samt Rannsakningshandlingar rörande ifrågavarande brottmål, på grund av Kungl Brevet den 6 november 1830, begära, att Överståthållareämbetet behagade foga anstalt, att förhör med Per Nilsson varder inför Stockholms Rådstugurätt anställd.

Och torde sådant, så vitt ske kan, å fängelset äga rum. Stockholm den 10 juli 1850. Undertecknat; E von Troil, R Th Adenschiöld, E A Lindencrantz.

Så, och efter det Rådstugurätten av de vid berörde skrivelse fogade undersökningshandlingar tagit kännedom, sammanträdde nu Rådstugurätten uti ett därtill anvisat rum å allmänna Straff- och Arbetsinrättningen å Långholmen, varvid, i närvaro av tf kommendanten herr kaptenen Carl Ekenstjerna och fångpredikanten pastor A Djurberg, bekännelsefången Per Nilsson inställde sig.

På uppmaning att avgiva en fullt sanningsenlig bekännelse om det grova brott, varför han varit ställd under tilltal, berättade Per Nilsson under visad ånger och sinnesrörelse, att, sedan han den 26 oktober 1847, då kaptenen Nils Månsson Westergren med jakten Svalan, stadd på sjöresa till Ystad, legat utanför Norje by, med Westergren överenskommit, att vara honom å resan följaktig,

Per Nilsson gått ombord å fartyget och medföljt detsamma till Ystad, där Westergren lossat medhavd, samt istället intagit omkring 60 tunnor korn att fraktas till Ronneby och avlämnas till kofferdiskepparen P Schwan, att under resan, som den 31 i berörde månad företagits från Ystad,

De anlöpt Norje, varest, istället för Anders Larsson Nordström, som förut, jämte Per Nilsson, varit Westergren följaktig, men i Norje förklarat, sig vilja avgå, Westergren uppå Per Nilssons förslag, förhyrt Sven Larsson, att med de uppehåll sig i Norje, Per Nilsson av Westergren tillhandlat sig jakten Svalan för en köpeskilling av 500 rd riksgäldsmynt som Per Nilsson till Westergren överlämnat,

varjämte fråga även uppstått om handel av lasten, att innan de från Norje avseglat Per Nilsson lånat sig av drängen Hans Hansson en bössa, den han laddat med blykula samt i sällskap med kronobåtsmannen Bengt Granlund gått vid stranden att skjuta svanor,

Då Westergren kommit till dem och tillsagt Per Nilsson att gå ombord i fartyget, vilken tillsägelse han även efterkommit, varvid Per Nilsson haft med sig den laddade bössan och lagt den på det så kallade spelet vid fören av fartyget, att vid middagstiden den 3 november de avseglat från Norje, varvid inga flera än Per Nilsson och Sven Larsson varit jämte Westergren ombord i fartyget, att under fortsatt segling, därunder Sven Larsson suttit vid styret,

Westergren och Per Nilsson i stundom varit på däck och stundom uppehållit sig i kajutan, allt under det ett gott förhållande dem emellan ägt rum, att klockan vid pass sju på aftonen berörde dag, då Per Nilsson och Westergren suttit i kajutan, den förre sysselsatt att, i anledning av det om fartyget uppgjorda köpet, skriva ett så kallat lastningsbevis,

Sven Larsson uppkallades på däck för att hålla utkik, för vilket avseende Per Nilsson och Westergren begivit sig upp på däck och tagit plats vid fören av fartyget, strax framom spelet, Westergren till höger om Per Nilsson och hade Per Nilsson då tyckt att de med fartyget varit i närheten av Gö udde, att, medan de stått på utkik, en tillfällig ordväxling uppstått, varvid Westergren mot Per Nilsson fällt några förnärmande ord,

som han nu icke kunde minnas, men vilka på Per Nilsson, ehuru han förut icke hyst något agg till Westergren, haft den verkan, att Per Nilsson liksom hört inom sig en röst, vilken uppmanade honom att döda Westergren och att under inflytelsen härav och utan att vidare besinna sig hade Per Nilsson fattat den bakom sig på spelet liggande laddade bössan och omärkt av Westergren,

riktat den mot honom och skjutit av skottet, varvid Westergren genast fallit omkull mot Per Nilsson samt mycket blod strömmat från Westergrens vänstra sida, att Per Nilsson genast inseende hela av sitt brott utropat;

Herre Gud så illa jag gjort, jag har mördat Westergren. vartill Sven Larsson, som ännu suttit vid rodret, yttrat; Så illa kan du väl inte ha gjort. Därefter Per Nilsson gående fram till Sven Larsson, under djupaste ånger och förtvivlan, fattat hans hand och yttrat;

Adjö med dig Sven Larsson, jag kan icke leva längre, det är bäst jag hoppar i sjön.

Samt även satt ena foten på relingen för att verkställa denna avsikt, att Sven Larsson hållit Per Nilsson tillbaka och intalat honom mod samt rått Per Nilsson att kasta Westergrens döda kropp i sjön och därefter uppgiva att han av våda fallit överbord, att därefter bägge,

Sven Larsson med en lykta i hand, gått fram till fören av fartyget, då Per Nilsson lutat sig ned över Westergren och, då han vid skenet från Sven Larssons lykta funnit Westergren vara utan liv, fattat uti den döda kroppen och kastat den i sjön, utan att därförinnan avtaga Westergrens kläder eller bemäktiga sig Westergrens plånbok,

ehuru Per Nilsson vetat, att uti den, bland andra penningar legat förvarade de 500 rd, som Westergren såsom köpeskilling för fartyget kort förut av Per Nilsson undfått, att Per Nilsson, sedan han med en säck avtorkat blodet som runnit på fartygets däck, nedgått i kajutan och avtagit sina blodiga byxor samt lindat dem jämte förenämnde säck omkring en tegelsten, en trefot av järn samt en yxa,

som legat på akterdäcket och kastat alltsammans i sjön, att sedan detta varit verkställt samt Per Nilsson ytterligare än förut skett sökt rengöra däcket från blod, han vidtalat Sven Larsson, att icke för någon omnämna vad som sig tilldragit, och hade Per Nilsson, som förnekade att han med pistol eller yxa hotat taga livet av sig, därest icke Sven Larsson lovade förtigenhet,

lämnat till Sven Larsson 37 rd, mot Sven Larssons löfte att förtiga vad som skett, och att utgiva sig för Westergren intill dess de bägge hemkommet till hemorten Norje, att sedan de härefter fortsatt seglingen till Aspö, varest de ankrat vid pass klockan 11 på aftonen,

Sven Larsson och Per Nilsson gått ned i kajutan att lägga sig, varvid Per Nilsson väl slumrat något, men icke kunnat av ängslan och samvetskval insomna, att mot morgonen sedan några kustroddare besökt fartyget, Per Nilsson och Sven Larsson uti en till fartyget hörande mindre båt begivit sig roende till Karlskrona, under vägen vartill de mött kustsergeanten Lindman, vilken Per Nilsson, under uppgift att han till fartyget vore ägare,

anmodat att taga fartyget under sin vård, dess Per Nilsson från staden återkom, att Per Nilsson vid värdshuset "Blå Porten" i Karlskrona skiljt sig från Sven Larsson och i hans ställe till biträde med fartygets skötande antagit en vid namn Per Nilsson eller gemenligen Toffa-Pelle kallad, som han händelsevis träffat i Karlskrona,

att han därefter tillika med Toffa-Pelle gått ombord på fartyget, varvid kustsergeanten Lindman varit där och frågat Per Nilsson efter pass, vartill denne svarat, att passet blivit av honom kvarlämnat på Tullkammaren, med vilket svar Lindman låtit sig nöja, varefter, sedan han lämnat fartyget,

Per Nilsson och Toffa-Pelle lyft ankar och avseglat till Kristianopel, där Per Nilsson föryttrat kornlasten, samt sedermera då motvind hindrat dem att komma till Västervik landat vid Timmernabben, där Per Nilsson låtit upplägga fartyget, vilket tillika med allt vad som därå befunnits, Westergren tillhörigt,

Per Nilsson lämnat i byggmästare Andreas Petterssons vård, utan att därvid någon fråga uppstått om ägaren till fartyget och persedlarna, att Per Nilsson jämte Toffa-Pelle begivit sig landvägen till Kalmar och därifrån med ångfartyget Gotland färdats till Karlshamn och vidare gått hem till Norje,

sedan han vid Pukavik skiljts från Toffa-Pelle, att sedan Per Nilsson vistats i Norje till den 14 december därifrån avrest till Borgholm på Öland,

men någon av dagarna före jul återvänt, då han vid Pukavik träffat skepparen Per Ysbergs hustru, vilken för honom omtalat att han var efterlyst såsom misstänkt att hava mördat Westergren, att med anledning härav Per Nilsson uppsökt Toffa-Pelle och sedan denne ytterligare bekräftat att Per Nilsson i anledning av Sven Larssons angivelse vore efterlyst, anmodat Toffe-Pelle att anskaffa fruntimmerskläder, vilket Toffa-Pelle ock gjort,

varefter Per Nilsson iklätt sig dem, men då han icke kunnat i dem tillryggalägga den ½ mil långa vägen, hade han åter avtagit fruntimmerskläderna och påtagit sina egna, samt att efter ankomsten till Norje Per Nilsson blivit häktad.

Då härefter för Per Nilsson upplästes Sven Larssons inför häradsrätten avgivna vittnesmål förklarade Per Nilsson, att detsamma var sanningsenligt evad det överensstämde med Per Nilssons nu avgivna berättelse, men i övriga delar av Sven Larsson uppdiktat.

Vad Per Nilsson nu erkänt och berättat blev för honom ur minnesprotokollet upprepat och vidkänt.

Och skulle protokollet över det hållna förhöret jämte de till målet hörande handlingar överlämnas till Kungl Styrelsen över Fängelser och Arbetsinrättningar i Riket. Per Nilsson avfördes, varefter Rådstugurätten sammanträde slutades. År och dag som ovan, på rättens vägnar, N W M Carlin.

Sedan Kungl Maj:ts Befallningshavande därefter i skrivelse den 21 sistlidne september tillkännagivit, att Per Nilsson, ankommit ifrån Långholmen till länsfängelset och kolerafarsoten, som härjat i Ronneby köping, där upphört så har Domhavande utrekvirerat Per Nilsson till ytterligare rannsakning å närvarande rättegångsdag,

varjämte kronolänsmannen Nelsson erhållit befallning att såsom actor tillstädeskomma och behörigen inkalla, ej mindre målsäganden bönderna Jöns Månsson och Ola Månsson i Väby.

Nu även avhörda vittnet, drängen Sven Larsson i Norje. När detta mål således nu företogs inställde sig kronolänsmannen Nelsson, Jöns Månsson och Sven Larsson, ävensom Per Nilsson upphämtades från häktet.

Det vid Stockholms Rådhusrätt den 29 juli hållna här ovan införda protokoll upplästes och förnyade Per Nilsson den bekännelse om mordet å Westergren, som häröver protokollet innefattar, med erinran likväl, att han då Westergrens döda kropp, efter ogärningen kastats överbord i sjön, icke visste eller väl tänkte på, att Westergren hade på sig de 500 rd rgs som han emottagit av Per Nilsson på fartyget,

men om ett slikt förhållande blev Per Nilsson sedermera förvissad då penningarna icke kunde i Westergrens gömmor å fartyget uppsökas.

Förövrigt upplyste Per Nilsson att han förvärvat sig dessa penningar genom bedrägeri mot tullbetjäningen, att han, då han tillhandlade sig fartyget, icke kände annat, än att det tillhörde Westergren, men att han däremot hade sig bekant att kornlasten var skeppare Schwans i Ronneby tillhörig, att icke det ringaste av denna last lossades i Norje,

att han omöjligen kan draga sig till minnes den ordväxling som kan ha förefallit emellan honom och Westergren innan mordet skedde, att den så kallade Toffa-Pelle aldrig fick kunskap om ogärningen ehuru han yttrade? änkan därom,

därom i synnerhet fästande här uppmärksamhet var blodfläckarna å fartygets framdäck, att Per Nilsson icke hade någon pistol med sig ombord och kunde således så mycket mindre hota att därmed skjuta sig, att Sven Larsson,

sedan det var utrönt att Westergren var död och Per Nilsson hade för avsikt att dränka sig sökte trösta Per Nilsson med löfte att förtiga brottet, i förening varmed han rådde Per Nilsson att kasta liket överbord och därefter uppgiva, att Westergren av våda fallit i havet

att Sven Larsson verkligen erhållit 37 rd rgs för det han icke skulle för någon omtala händelsen, att de, efter det de ankrat med fartyget vid Aspö och Sven Larsson skulle utgiva sig för Westergren och av sådan anledning föreställde Per Nilsson på "Blå Porten" i Karlskrona Sven Larsson för Palmqvist och hans hustru under namnet Westergren, samt att den i kustsergeanten Lindgrens namn falskeligen författade förpassningssedel skrivets av en för Per Nilsson okänd person i Karlskrona, därvid Palmqvist icke ens varit tillstädes.

Sven Larsson hördes efter Per Nilssons uppgifter och påmindes även om vikten av den vittnesed han avlagt, men han förnekade dessa uppgifter i allo och kunde icke förmås att avvika ett ord ifrån den berättelse,

han förut avgivit, dock yttrade han att det är en möjlighet, att Per Nilsson efter ogärningen hotat att hoppa i sjön, men om kan Sven Larsson icke minnas det och aldrig har Sven Larsson varit i sällskap med Per Nilsson på "Blå Porten".

Per Nilsson åberopade det oaktat sin utsago under förmälan, att han icke har något att förebrå Sven Larsson och att någon anledning således icke finnes för honom att ljuga på Sven Larsson.

Jöns Månsson yttrade, att han och hans broder numera då Per Nilsson ångerfullt erkänt sitt brott, förlåta honom och anse sig icke böra framställa vidare påstående än att honom bör åläggas ersätta dem den förlust som genom ogärningen åstadkommits.

Djurberg, domhavande, föredrog ett från fångpredikanten å Långholmen inkommet så lydande prästbetyg:

Bekännelsefången nr 345 Per Nilsson född i Hosaby by av Mjällby socken i Blekinge län den 3 oktober 1830, inkom här den 18 januari detta år för att i enskilt rum förvaras och till uppriktig bekännelse uppmanas.

Han har nu gjort en sådan och synes vara rätt ångerfull och botfärdig. Han har god och försvarlig kristendomskunskap, samt kan något räkna och skriva.

Gud give honom nåd att i sin ånger och botfärdighet allt framgent fortfara. Straff- och arbetsfängelset å Långholmen den 4 september år 1850. Undertecknat; Djurberg, tf pastor.

På förfrågan upplystes, att den så kallade Toffa-Pellen för längre tid sedan avvikit orten och således numera icke kan med kallelse anträffas, men Per Nilsson anhöll att innan Dom fälles,

få ytterligare få höra båtsmanskorpralen Granlund och änkan Elisabeth Nilsdotter i Norje, med vilka personer han ville styrka bland annat, att han då han i Norje gick ombord med Westergren icke antog hyra som matros utan avgått med honom till Ystad såsom passagerare.