Anna Bengtsdotter

  Notater:

Min mor har fortalt hun var en meget kraftig, stor, bestemt og streng dame over for Olgas børn.

  Begivenheder i hendes liv:

• Dåb: Torpare Bengt Andersson och Berta OLasdotter 27år, 6 Aug. 1848, Hosaby No 68, Blekinge, Sverige. Dopvittnen :
Gudm. Åbo Hans Persson i Hosabys Hustru Anna Andersdotter. Fadrar Drängen Nils Andersson och Ola Bengtsson Pigan Pernilla Andersdotter och Hanna Olasdotter.
Moderen 27 år.

• husforhör, 1879, Hosaby, Blekinge, Sverige.
Hosaby No. 26
Torpare Bengt Andersson f. 24/12 1818
Hustru Berta Olsdotter f. 1/1 1821
Son Per f. 26/2 1846, Har fået en flytteattest til Bornholm 25/4 1873
Dotter Anna f. 25/6 1848 Lysning 25/1 1880, flyttet til P. 405 2/4 1880
Annas Dotter Augusta f. 6/12 1876, flytter sammen med sin mor.
Dotter Pernilla f. 6/1 1856

• Folketælling, 1901, Rødstoft, Øster Egeborg, Bårse, Præstø. Anna med Olga og Alma.

• Folketælling, 1906, Rødstoft, Øster Egeborg, Bårse, Præstø.
Samtlige personer i husstanden

praestoe, Baarse, Øster Egesborg, Øster Egesborg, 38, 17, FT-1906, D3611
Navn: Alder: Civilstand: Stilling i husstanden: Erhverv: Fødested:
Anna Bendson 25/6 1848 Enke Husmoder Forskjeligt Landarbejde

Kilde: FT-1906 Kildehenvisning: Skema 2
Navn: Anna Bendson Fødselsdato: 25/6 1848
Stilling i husstanden: Husmoder Civilstand: Enke
Erhverv: Forskjeligt Landarbejde
Sogn: Øster Egesborg Herred: Baarse
Amt: Præstø Stednavn: Øster Egesborg
Husstands-/familienr: 17 Adresse: Rødstofte
Matrikel: 38
Indtastningsnr: D3611 Løbenr.: 66

• Folketælling, 1911, Rødstoft, Øster Egeborg, Bårse, Præstø. Anna ses som husmoder her.

• Begravelse, 29 Okt. 1931, Herfølge Kirke, Herfølge, Bjæverskov, Præstø. † Anna Trulsson født Bengtsdåtter.
Rentier Hegnetslund (teglbrænder Rasmus Hansen Pedersen) Herfølge sogn født den 25 juni 1848 Datter af jordbruger Bengt Andersson og hustru Berta Olsdotter Mjellby. Enke efter arbejdere Niels Trulsson, sidste fælles bopæl var Rødstofte, Øster Egesskov sogn.

Skifteattest fra Køge af 24 oktober 1931.

Anna blev gift med Nils Trulsson, søn af Truls Nilsson og Inga Håkansdotter, den 2 Apr. 1880 i Mjällby Kyrka, Blekinge, Sverige. (Nils Trulsson blev født den 8 Nov. 1851 i Hosaby No 58, Blekinge, Sverige, døbt den 11 Jan. 1852 i Mjällby Kyrka, Blekinge, Sverige, døde den 10 Jun. 1895 i Rødstoft, Øster Egeborg, Bårse, Præstø og blev begravet den 14 Jun. 1895 i Øster Egeborg kirke, Bårse, Præstø.)

  Begivenheder i deres ægteskab:

• En samtids historie.
Historien her en næsten 350 år før, så man kan tænke sit, Men en grund til at familien flyttede til Danmark var jo den store fattigdom der herskede blandt mange i Blekinge - Tak for det Nils og Anna. Men de er da kommet godt efter når man tænker på hus priserne altså Blekinge

Og forresten er der jo flere personer i denne slægstbog som jo må have oplevet et og andet.

Snapphanarna!

Den danska armén skar inga lagrar i det större kriget under 1677.

Belägringen av Malmö måste uppges efter det olyckliga slaget vid Landkrona den 14 juli.

I augusti månad överfördes huvuddelen av den danska armén till andra uppdrag mot svenskarna på Rügen.
Det lilla kriget fortsatte emellertid med oförminskad styrka, främst med stöd av de danska fästningskompanierna.
Vid årets slut utfärdade Karl XI ännu ett pardonsbrev.

Det fick ingen verkan i Skåne men möjligen i Blekinge, som nu låg allt för långt borta från de danska stödjepunkterna.
Här fogade man sig nu i att upprätta vägspärrar, så kallade "snapphanevakter", med uppgift att överlämna de motståndsmän som mot förmodan råkade bli fast där.

Även i den sedan ett år kuvade gränssocknen Näsum, tvingades allmogen ut i skogarna för att upprätta sådana spärrar.
Sålunda berättar prästen Sorbonius i de förenade församlingarna Näsum och Jämshög, att "Öfwer denne Edre åå, ved Blijstorp är eett pass, hwarest i krijgstijden 1676 höllz starck bondewackt för snaphaner skuld, bleff ock två stycken snaphaner ock twenne rymningsryttare ved samma pass fasttagne, ock till lägret förde."

Sorbonius har med stor säkerhet tagit fel på ett par år.
Bondevakterna torde ha tillkommit först under 1678.
Den så kallade prästrelationen från Näsum, ur vilken notisen är hämtad tillkom nära tjugo år efter den relaterade händelsen.
Det kan vara en anledning till felaktigheten.

Följande händelser ger ett nytt förklarande ljus över situationen hos de slagna sockenmännen i Näsum.

Nästan på dagen ett år efter undertecknandet av edsbrevet vid Jämshögs prästgård, avsände sockenmännens företrädare ett brev ställt
till Karl XI eller, som det står i brevet, "Stormechtigste Herre".

Bönderna bad i sin fattigdom om förskoning från hårda pålagor av ockupantens skoningslösa företrädare
"Cronones Befalningsman Well:v Jacob Witt".
Denne bålde svensk hade vid livshot mot ett hundra man i socknen, utkrävt tribut i form av spannmål.
Bönderna bedyrade emellertid att de var helt utblottade till följd av 1677 års svåra missväxt och krigsförödelse.

Jens Lauersen, Bend Jönsen och Mats Åchesen har med sina bomärken bekräftat det hela på de övriga sockenmännens vägnar.
Denna "Våhr Eeenfaldige och Underdånige Supplication" har uppenbarligen satts på pränt av kyrkoherde Jöns Sorbonius.

Det framgår klart och tydligt, att de slagna sockenborna nu kröp i stoftet för sina nya herrar, för att de över huvudtaget skulle få något över till "Våhra fattige Hustrur och Barns uppehälle" och "något litet kune lemne att så i Jorden" våren 1678.
Att fattigdomen var enorm under detta olyckliga år torde vara ställt utom allt tvivel.

Bakom låg flera års våldgästande skövlingar från svenskarnas sida, som, i likhet med omtalade Jacob Witt, utkrävde vad man ville ha vid hot om dödsstraff.

Det heter nämligen i brevet, att Witt, "Trugadhe medh 100 mans Execution, dher Wih Nu icke genast dhen Resterande Provisions Spannemål, som ähr 3 Tunnor uthgiüra;"

Hot om dödsstraff för ett hundra människor i Näsums socken i mars månad 1678 för att bönderna inte kunde lämna tre tunnor spannmål, vilket är detsamma som 376,8 kg!

Andetagen var inte många mellan liv och skoningslös död den gången och detta gällde inte bara gränssocknen Näsum, utan det kunde gälla vilken socken som helst i Skåneland.

Den 9 mars 1677 föll Karlshamns skans i svenskarnas händer.

Johan Gyllenstjerna har sänt en kallelse till folket i upproriska socknarna Gammalstorp ( Gammelstrup ), Jämshög ( Gemsø ) och Näsum ( Nesum ) att möta vid prästgården i Mörrum, men istället reser bönderna ett nytt uppbåd och vid Asarum utspelas ett nytt blodbad.
Bönderna blir slagna och svenskarna noterar efteråt att de lämnat 24 döda på platsen och att de i skogen och husen funnit många döda som sårats i bataljen och sedan avlidit av skadorna.

Bland liken har svenskarna identifierat "12 Snaphaner" som de hängt upp i fötterna vid vägen, medan sex infångade dödats och lagts på stegel och hjul.

14 mars

Efter att en ny kallelse sänts ut till de tre socknarna, tvingar Gyllenstjerna och hans 300 knektar, ett kompani ryttare och ett svenskt allmogeuppbåd från Småland de överlevande till underkastelse vid prästgården i Jämshög.

Det Gyllenstjerna nu kräver underskrift på är hårdare villkor än i någon annan socken i Skåneland.

Människorna i dessa bygder har satt sig upp mot svenskarna med vapen i hand i samröre med friskyttar och danska soldater, och i Jämshög har man varit oförskämda nog att be om en egen Dannebrog, "röd med vitt kors, vilket dem så väl behagar".

Svenskarna kräver total avväpning med hot om livets förlust, och att människorna inte mer under sina återstående livsdagar skall förvara eller bruka skjutvapen.
Även här tvingas man också svära på att "gribe" eller "fasttage" omkringströvande motståndsmän.

Om det sedan kommer fram att man brutit mot sin ed skall man böta 1 000 riksdaler och var "tiende Mand" kommer slumpvis utväljas bland befolkningen som kollektivt straff att "Justificeris och Hangiss".

Efter besöket i Jämshög skriver Gyllenstjerna i ett brev till rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie, vilket handlar om hans nu
avslutade färd genom Blekinge, att vägarna från Kristianopel i öster till skånska gränsen är kantade med steglade, spetsade och
upphängda "Snapphanar".

Gyllenstjerna gav då order om att de tre nämnda socknarnas invånare skulle infinna sig den 11 mars vid Mörrums prästgård för att stå till svars för sina gärningar och skriva på trohetsförsäkran.
De svarade i stället med ett nytt bondeuppbåd.

Det slogs tillbaka av svenskarna vid Mörrum.

Den 14 mars blev invånarna nu kallade att infinna sig vid Jämshögs prästgård.
Många av dem hade själva sett hundratals hängda eller spetsade från Kristianopel i öster till Jämshög i väster, dödade av Gyllenstjernas trupper, som bestod av 400 ryttare och dragoner samt några hundra uppbådade småländska bönder.

Där stod nu 250 man från Jämshögs socken och 142 från Näsums och tvingades under hot att skriva under edsbrevet, om trohet mot den svenske kungen, med sina bomärken.

Det hade tidigare varit ett effektivt sätt men kunde också få motsatt verkan.
Enligt friskytten senare löjtnanten Jacob Visseltoft, son till prästen Jurgen i Visseltofta, ville bönderna inte längre plöja
utan i stället ta sina bössor och gå ut i fält mot svenskarna.

Trots att straffet för brott mot edsbrevet var att var tionde sockenbo skulle hängas.

Men kriget pågick i ytterligare ett år efter Kristianstads fall.

Några stora slag utkämpades inte, däremot förekom mindre strider.


Snapphane - Kriget 1676 - 79

De Nordiska rikena har funnits sen 1000-talet och utkämpat många strider med varandra.I dessa strider var också mäktigare stater inblandade allteftersom det passade deras syften.

Om ett land råkade befinna sig på de segrande stormaktens sida vid fredsslutet kunde
det få " goda " fredsvillkor om dessa var gynnsamma också för stormakten.Sverige fick genom Frankrikes beslut de danska landskapen Blekinge, Halland och Skåne i Roskildefreden 1658.

År 1675 tyckte de styrande i Danmark att det var lämpligt att ta tillbaka de förlorade områdena och ingick därför förbund med andra stater, som ville ta de områden i Nordeuropa som Sverige tillerkändes vid 30-åriga krigets slut 1648. Krigsförklaringen mot Sverige kom 1 sept 1675.

Det blev det sjätte kriget mellan Danmark och Sverige sen år 1563.
( Till Danmark hörde på denna tid Norge och till Sverige Finland ),

och ytterligare fem krig fram till år 1815 skulle komma att utkämpas mellan dem.Legosoldater anställdes av båda sidor och vanliga människor tvingades att bli soldater och att med största säkerhet offra sina liv. (Soldaterna dog inte bara på slagfälten utan också av de sjukdomar som härjade i förläggningarna).

Detta för att de redan rika ville bli rikare och få ändå större makt. Att krig släpper lös krafter som inte går att kontrollera bryr man sig inte om. Grymheter som massmord, plundring, våldtäkter och tortyr tycks förekomma i varje krig så ock i Snapphanekriget där avrättningarna många gånger var fruktansvärt grymma.

T.ex. kunde man få en påle instucken vid ryggradens slut och som sedan fördes innanför huden längs med ryggraden och ut genom nacken eller som en variant fördes pålen in i ändtarmen upp genom kroppen och ut vid näsan.

I sjutton år hade Blekinge, Halland och Skåne varit svenska, avskilda från Danmark som de tillhört i århundraden då haven förenade mer än de skiljde.Det var därför ingen tvekan om att flertalet hade danska sympatier. Endast de som trodde sig ha något att vinna på det samarbetade med svenskarna.

Under kriget skedde övergrepp på befolkningen från båda sidors härar då dessa tilltvingade sig proviant.

Den 13 september 1675 landsteg danskar på Ven, tog svenska soldater till fånga och bortförde bönder. Danmark fick sedan stödja sina allierade i Nord-Tyskland och det hände därför inget i de av Sverige erövrade landskapen förrän i april 1676 då en dansk flottenhet erövrade ett svenskt fartyg och tvingade svenskarna sätta ett annat i brand utanför Utlängan vid Blekinges östra skärgård.

Sjökriget fortsatte under maj månad och den 1 juni segrade danskarna i ett sjöslag vid Ölands södra udde.

Den 25 juni ankrade en dansk flotta utanför Ystad och staden erövrades. Den 28 lämnade svenska armén Malmö och började gå mot Kristianstad.

Anfallet mot Ystad var en skenmanöver eftersom kungen av Danmark, Christian V, den 29 juni 1676 förde med hjälp av 500 fartyg 22 000 soldater över till Råå söder om Helsingborg, som erövrades den 4 juli. Aldrig hade så många vita segel synts i Öresund.

Den 3 augusti föll också Landskrona i danskarnas händer, liksom Kristianstad som stormades den 12 augusti.
Därmed var tre viktiga fästningar i danskarnas händer och en belägring av Malmö började.Svenskarna vann ett för dom betydelsefullt slag utanför Halmstad den 17 augusti 1676 vilket i någon mån ökade deras självförtroende.

Danskarna och svenskarnas härar var där på 3500 resp 6000 man. Sveriges kung Karl XI ledde Sveriges här. I slutet av augusti tog danskarna Kristianopel i östra Blekinge och förbättrade befästningsverken där.

Den 8 oktober erövrar danskarna också Karlshamns skans. Den 30 okt häver danskarna belägringen av Malmö men påbörjar den igen den 11 nov 1676.

Befolkningen hjälpte Danmark på olika sätt. I varje härad sattes militära förband upp, s.k. friskyttekompanier som i huvudsak verkade lokalt. Det gjorde också det lantvärn som bönderna utgjorde med bro och vägvakter. Bondeuppbåd var en annan möjlighet

De människor som av olika anledningar fått fly till skogen och fått namnet Snapphanar stred också på Danmarks sida.
Av de senare har kriget fått sitt namn.

Danmark hade som synes stora framgångar under 1676. Den 4 dec detta år kom emellertid ett nederlag som senare skulle visa sig vara en vändpunkt i kriget.

Det var slaget vid Lund där svenskarna segrade.

Svenskarna hade gått in i Skåne vid Markaryd med minst 11 000 man. Den danska armén var större och mera välutrustad, ändå vann svenskarna.

Kvar på slagfältet låg 8900 döda därav minst 6000 danskar.Den 14 juli 1677 stod den tredje stora striden, slaget vid Landskrona. 14 000 man svenska soldater stod mot 10 000 danska. Totalt stupade 6000 och slaget vanns av Sverige.

Några dagar tidigare, i slutet av juni, hade danskarna förgäves försökt storma Malmö men misslyckats med en dansk förlust av 3000 man.
Den 5 juli drog danskarna bort från Malmö. Men den 1 juli hade den danska flottan slagit den svenska vid Köge bugt. Kanske skulle danskarna kunna hålla sig kvar i Skåne.

De blev kvar ännu en tid.Den svenske kungen Karl XI försökte redan i slutet av 1676 splittra friskytte och Snapphanerörelsen genom att ge pardon (nåd) till de som upphörde med sitt motstånd.

I oktober 1676 började svenskarna med en kniptångsmanöver. En svensk här gick över gränsen vid Loshult ( söder om Älmhult ) en annan gick över vid Brömsebro i östra Blekinge.

Den förstnämnda var på 2000 man ( varav hälften småländska bönder ) och skulle gå igenom Göinge in i Blekinge till Ronneby där de svenska härarna skulle mötas.Häravdelningen från Brömsebro var något mindre och hade inte vågat anfalla Kristianopel och den som kommit via Loshult misslyckades med att ta Karlshamns skans.

Den hade också dessförinnan stött på hårt motstånd från friskyttarna vid kustvägspassen i Pukavik. De svenska trupperna brände dock ner och ödelade dansksinnade bönders gårdar i Asarumstrakten.

Då de nämnda åtgärderna inte hade någon verkan på befolkningens fientlighet mot svenskarna skickade Karl XI ut riksrådet
Johan Gyllenstjerna på ett krigs- och edkrävartåg genom Blekinge och norra Skåne i början av 1677. Allmänheten skulle tvingas att
svära den svenske kungen trohet. 28 jan gick han över gränsen i öster med 1700 man.
Kristianopel skulle intas.

Efter ett första misslyckande togs den befästa staden den 22 (eller 25) feb 1677 och 141 friskyttar avrättades genom hängning efter en bestialisk misshandel där armar, ben och bröstkorgar krossades. De fick plikta med sitt liv för att de kämpat för sitt land som de tidigare tillhört i så många år.

Nu var återigen östra Blekinge i svenskarnas händer. Karlshamns skans var deras nästa mål och i början av mars belägrade svenskarna denna.

Danske generalen i Kristianstad sände 200 ryttare och dragoner till skansens undsättning och denna trupp förstärktes vid Mörrums bro med friskyttar och bönder från östra Skåne och västra Blekinge, folk från Näsums, Jämshögs och Gammelstorps socknar. Med troligen 600-700 man var detta det sista stora bondeuppbådet.

Natten till den 8 mars gick man till anfall mot de belägrande svenskarna.Men dessa hade fått förstärkning av ett småländskt bondeuppbåd och lät sig inte besegras.

Den 9 mars 1677 föll Karlshamns skans i svenskarnas händer.

Gyllenstjerna gav då order om att de tre nämnda socknarnas invånare skulle infinna sig den 11 mars vid Mörrums prästgård för att stå till svars för sina gärningar och skriva på trohetsförsäkran.
De svarade i stället med ett nytt bondeuppbåd. Det slogs tillbaka av svenskarnavid Mörrum.

Den 14 mars blev invånarna nu kallade att infinna sig vid Jämshögs prästgård. Många av dem hade själva sett hundratals hängda eller spetsade från Kristianopel i öster till Jämshög i väster, dödade av Gyllenstjernas trupper, som bestod av 400 ryttare och dragoner samt några hundra uppbådade småländska bönder.

Där stod nu 250 man från Jämshögs socken och 142 från Näsums och tvingades under hot att skriva under edsbrevet, om trohet mot den svenske kungen, med sina bomärken.

Det hade tidigare varit ett effektivt sätt men kunde också få motsatt verkan. Enligt friskytten senare löjtnanten Jacob Visseltoft, son till prästen Jürgen i Visseltofta, ville bönderna inte längre plöja utan i stället ta sina bössor och gå ut i fält mot svenskarna.

Trots att straffet för brott mot edsbrevet var att var tionde sockenbo skulle hängas. Vintern 1677-78 hände inte så mycket men till våren 1678 togs striderna upp igen. Örkeneds socken straffades av Karl XI i slutet av april. Alla gårdar utom två brändes ned och alla män mellan 15 och 60 år skulle dödas. De allra flesta hade emellertid lyckats fly till skogs.
I detta sammanhang kan nämnas att det hat som de styrande ville framkalla med sin propaganda inte fanns i gränstrakterna tvärtom försökte befolkningen på båda sidor om den gamla riksgränsen hjälpa varandra.

I början på hösten 1676 slöts en bondefred mellan socknarna Loshults och Osbys socknar i Skåne och Virestads socken i Småland.Det skulle visa sig vara den sista bondefreden.

Landskapen blev mer och mer utarmade och bönderna blev krigströtta och längtade efter fred. Även danskarna hade börjat plundra i
" eget " land för att hindra svenska armén att proviantera.
Detta förfarande minskade den sympati befolkningen känt för Danmark i början av kriget. I juni 1678 plundrade danskarna Ystad och Helsingborg. Den 19 juli ankrade den danska flottan vid Hanö för att fungera som stödjepunkt.

Därefter brände friskyttar och snapphanar broarna vid Norje, Mörrum, Knislinge och Broby. Senare på hösten brändes också Hasslaröds bro i Osby socken. Den 23 juli besköt danska flottan en svensk trupp på väg mot Karlshamn och den 27 landsätts en dansk trupp vid Karlshamn men anfallet mot staden misslyckas. Den 3 aug strider danskar och svenskar vid Pukavik.

Den 4 aug tvingades danskarna i Kristianstad att kapitulera, staden hade då varit i danska händer i nära två år. Hälsingborg, Kristianopel och Karlshamn hade varit danska i ca ett halvt år.

När den danska armén drog sig tillbaka från Kristianstad använde de sig av " den brända jordens taktik ", de förödde sitt eget land dvs brände och plundrade byarna för att försvåra för svenskarnas proviantering.

Även Snapphanarna gick nu mer våldsamt fram och blev mer och mer illa sedda av bönderna. Allt detta tillsammans gjorde att sympatierna för Danmark minskade.

Men kriget pågick i ytterligare ett år efter Kristianstads fall. Några stora slag utkämpades inte. Däremot förekom mindre strider.
Den 8 aug 1678 bränner danskarna godsen Eriksholm, Rönneholm och Häckeberga.

Två dagar tidigare hade Hovdala vid Finjasjöns södra strand bränts. Lund och Laholm brändes den 11 aug och under månaden plundras Ystad igen.

Snapphanarna brände Knutstorp och plundrade Krageholm.

På Båstad torg dog 50 – 60 svenska soldater vid ett överraskande anfall från en dansk trupp och friskyttar
( 8 aug 1678 ).
Den 24 dec dödades tjugo snapphanar vid Hishult, som senare ( 3 jan 1679 ) plundrades av danskar. Mindre strider
stod också vid bl.a. Malmö, Södra Sallerup, Alstad, Landskrona och Helsingborg. Den 26 sept 1679 slöts fred i Lund.


Källa! K Arne Blom, Jan Moen Snapphaneboken, Skogs 1987

• Vielsesattest: Anna og Nils viet, 2 Apr. 1880, Mjällby Kyrka, Blekinge, Sverige. Brudgummen Namn Nils Trulsson Titel inhyses dräng Ort No 14 Hosaby Ålder/födelseår 1851-11-08 Civilstånd ogift Sida i husförhörslängden 365

Bruden Namn Anna Bengtsdotter Titel torparedotter Ort No 26 Hosaby Ålder/födelseår 1848-06-25 Civilstånd ogift Sida i husförhörslängden 434

• husforhör, 1888, Hosaby, Blekinge, Sverige.
Dette forhör fortæller at i Hosaby no. 19 bor
eger 3/64 Bengt Andersen født i Hosaby (Anna´s far)
1/128 Rasmus Olsson i Hörvik
47/1180 Ola Person
Hustru enke Inga Håkonsdotter (overstreget) f. 17-7-1814 afled 27-05-1892.

och

Husmand Nils Trulsson f. 8/11 1851 i Mjälby Gift 2/4 1880, indflyttet fra Page. 365 2/4 1880. Har fået en flytteattest til Bornholm 13/4 1883.
Mor: Anna Bengtsdotter f. 25/6 1848 i Mjälby, indflyttet fra Page. 434 2/4 1880
Dotter Augusta f. 6/12 1876 I Mjälby, d. 27/12 1884, indflyttet fra P. 434 2/4 1880
Dotter Nanny f. f. 12/4 1881 i Mjälby
Dotter Frida f. 2/11 1882 i Mjälby
Dotter Augusta f. 13/11 1884 i Mjälby
Son Ernst f. 27/10 1886 i Mjälby

• Udvandring, 5 Maj 1895, Hosaby, Blekinge, Sverige.
Så er der afgang til Danmark : 5 Maj 1894

Nils Trulson f. 51 med hustru Anna Bengtsdt f. 48 , Döttrana Nanny (81) , Frida (82) , Augusta (84) , Olga (88) , Alma (91) , Sonen Ernst (86)
fra Hosaby til Danmark. 2 voksne og 6 børn.

  Ægteskabsnotater:

Aner herfra er fulgt op med bl.a Husforhör og kirkebøger.